Doftfri

Fattigdom är inte att äga lite
utan att sakna mycket.

Lucus Annaeus Senica

Jaha, idag gick det så bra att vara utomhus och sitta i en smutt och njuta av solskenet och se hönsen, ankorna och gässen gå omkring och hitta godsaker. Fåren fick några kvistar med färska skott. Ceasar kom för att visa sin stora bedrift, han hade fångat en stor åkersork, ärk, och Cleo kom lite sömnaktig från logen och satte sig och slickade sin tass. Kunde hon kanske få smaka på Ceasars godsak?

Kunde till och med hänga ut tvätten och den kunde få lukta så gott som bara tvätt kan göra. Man måste passa på, fastän det är söndag och att jag egentligen inte vill hänga ut tvätt då. Det är något som jag fick höra från min morfar i tidiga barnaår och det sitter kvar i mig. Han tyckte att det bara var nödvändigt att barnkläder fick hängas ut på strecket om söndagar.

Värre har det varit i veckan som gick. Människor tycks ha ett inbäddat behov av att elda. Det må vara alldeles så lite ris, fjolårsgammalt gräs eller hela åkrar. Ja, en och annan eldar nog miljöfarligt skräp också när de ändå håller på, så får de bort skräpet!

Det står så fint i dagstidningarna att man bara skall se till att elden inte sprider sig men inte ett enda ord om att det kan vara sanitär olägenhet för grannar. Att behöva vara inomhus när solen skiner och alla andra håller på i trädgårdar och donar, är inget som är trevligt precis. Jag blir så ledsen, så ledsen då.

Tänk på vad de stackars inhägnade djuren måste stå ut med. Har någon tänkt på dem?

Docent Eva Millqvist på Allergisektionen vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg har beviljats anslag ur Hjärt-Lungfonden för forskning om sensorisk hyperreaktivitet, för åren 2007 och 2008, på totalt 500 000 kronor.

Projekttiteln lyder Sensorisk hyperreaktivitet – en förklaringsmodell för luftvägsbesvär utlösta av kemiska ämnen.

Nu finns inte vår katt Laban längre. Han fick somna in här på gården med hjälp av veterinären. Vi tror att Laban blev nästan 19 år. När vi flyttade hit till gården så hade Laban en plats i garaget på en snedställd gammal skolbänk och han fick utspädd mellanmjölk.

Visst skulle Laban komma in i vår gemenskap och få finnas bland oss inne i vårt hus. Han fick riktig ”kattmjölk” och han älskade att få fisk, både rå och kokt. Jo, det stod alltid en skål vatten också där. Han älskade att stå på soffkanten i köket bredvid diskbänken och vänta in sina godbitar, då det hade handlats och alla varor ställdes upp. – Mjupp, mjupp, lät han, och då var det bara att bjuda honom någon läckerbit.

Laban blev mycket god vän med vår hund Rufus, som vi hade fått lov att ta hand om genom polisens försorg. Han fick lov att ligga mellan Rufus tassar och där blev han uppslickad. Laban var nog den snällaste katt här på jorden. Han tålde även att barnbarnen, av oförstående förstås, tog lite hårthänt i hans päls och undersökte honom.

Han var den allra värsta rått- och sorkjägare man kan tänka sig. Han dödade sitt byte per omgående, inte som en del katter, som leker med sitt byte. Han ville visa vad han hade åstadkommit och fick beröm. Då var det klart för honom att äta sitt byte. En gång kom han hem med två harpaltar; en till sig och en till sin kattkompis Rasmus, vår lånekatt, som dog våren 2006. Även han blev gammal, 16 år.

Jag kan bara säga lovord om denne min älskade trofaste vän och det var ett mycket svårt men viktigt beslut att han fick sluta sina dagar igår. Han mådde inte så bra de två sista dagarna och vi hade en tid hos veterinären idag på förmiddagen. Men det var mycket bättre att han inte behövde stressas och läggas in i en transportbox.

Nu har han fått sin gravplats bredvid hundkompisen Rufus och vi kan nu känna att vi saknar honom, förstås, som vi gör med alla våra avlidna djur, men vi har haft lyckan att få vara med om honom.

Alla människor är lika mycket värda. Människor kan inte sorteras upp i handikappade och ej handikappade, normala och onormala. I första hand är det omständigheterna runt människan som ska förändras när det uppstår problem – inte människan själv.

Alla människor bör ha samma grundläggande rättigheter i förhållande till sina medmänniskor och samhället i sin helhet. Många gånger leder ett funktionshinder som allergi/överkänslighet till ett handikapp. Allergi och annan överkänslighet har blivit en av vår tids stora folksjukdomar. Idag är fyra av tio skolbarn allergiska/överkänsliga och 8-9 procent av eleverna i grundskolan har astma. För dem är en hälsosam miljö särskilt viktig.

De, som har allergi/överkänslighet, deras rättigheter och möjligheter i samhället begränsas ofta av starka dofter, tobaksrök, pälsdjur eller olämpliga växter. Och de måste garanteras full tillgänglighet i samhället. Samhället måste anpassas till den funktionshindrade – inte tvärt om. Alla offentliga miljöer och verksamheter måste bli tillgängliga också för allergiker.

Enligt gällande lagstiftning ska våra offentliga miljöer vara sådana att olägenheter för hälsan inte uppstår.