Vår katt Laban

LabanNu finns inte vår katt Laban längre. Han fick somna in här på gården med hjälp av veterinären. Vi tror att Laban blev nästan 19 år. När vi flyttade hit till gården så hade Laban en plats i garaget på en snedställd gammal skolbänk och han fick utspädd mellanmjölk.

Visst skulle Laban komma in i vår gemenskap och få finnas bland oss inne i vårt hus. Han fick riktig ”kattmjölk” och han älskade att få fisk, både rå och kokt. Jo, det stod alltid en skål vatten också där. Han älskade att stå på soffkanten i köket bredvid diskbänken och vänta in sina godbitar, då det hade handlats och alla varor ställdes upp. – Mjupp, mjupp, lät han, och då var det bara att bjuda honom någon läckerbit.

Laban blev mycket god vän med vår hund Rufus, som vi hade fått lov att ta hand om genom polisens försorg. Han fick lov att ligga mellan Rufus tassar och där blev han uppslickad. Laban var nog den snällaste katt här på jorden. Han tålde även att barnbarnen, av oförstående förstås, tog lite hårthänt i hans päls och undersökte honom.

Han var den allra värsta rått- och sorkjägare man kan tänka sig. Han dödade sitt byte per omgående, inte som en del katter, som leker med sitt byte. Han ville visa vad han hade åstadkommit och fick beröm. Då var det klart för honom att äta sitt byte. En gång kom han hem med två harpaltar; en till sig och en till sin kattkompis Rasmus, vår lånekatt, som dog våren 2006. Även han blev gammal, 16 år.

Jag kan bara säga lovord om denne min älskade trofaste vän och det var ett mycket svårt men viktigt beslut att han fick sluta sina dagar igår. Han mådde inte så bra de två sista dagarna och vi hade en tid hos veterinären idag på förmiddagen. Men det var mycket bättre att han inte behövde stressas och läggas in i en transportbox.

Nu har han fått sin gravplats bredvid hundkompisen Rufus och vi kan nu känna att vi saknar honom, förstås, som vi gör med alla våra avlidna djur, men vi har haft lyckan att få vara med om honom.