Idag fick jag besök av en barndomskamrat, som jag inte har sett på länge, länge, ja det är över 25 år sedan.
Besöket var helt oannonserat och jag kände en sådan glädje att jag bara måste krama om henne, fastän hon doftade lite mycket, om jag säger så. Men hon hade försökt att minimera dofterna för min skull! Hon har läst på denna min hemsida hur jag och andra som är doft- och kemikalieöverkänsliga har det, men kanske inte riktigt förstått ändå. Nu kunde jag med egna ord förklara hur jag blivit sjuk och hur min vardag ter sig, då jag alltid måste vara på min vakt.
Att få prata minnen från sin barndom är härligt! Tänk vad man minns så bra tillsammans!Jag känner att jag sitter och ler och tänker på henne när jag skriver dess rader.
You make my day, Lisa!
Kommentera