Doftfri

Behovet av gemenskap är grundläggande mänskligt!

Tänk så många människor, som inte har någon partner eller nära vän, och lever isolerade i sina hem. De har inte möjlighet att gå på kurser, äta på restaurang, göra ett teaterbesök, biobesök, bjuda in grannen för att träffa någon, och detta  ”bara” för att man har en doft- och kemikalieöverkänslighet. Att skapa en relation under dessa premisser är svårt, ja, nästan omöjligt. Hur många människor tänker på det?
Ibland känns det som om ingen lyssnar på en eller över huvud taget ser en. Andra gånger känns det som om ingen förstår, även om de försöker lyssna. På avstånd berättar man om och om igen, att jag har ingen pollenallergi utan det är doft- och kemikalieöverkänslighet, dvs jag blir sjuk av hur du doftar. Då drar sig de flesta tillbaka och säger, – nej jag har ingen parfym på mig idag! Nej, inte idag kanske, men allt det du använder till vardags; tvätt- och sköljmedel, din deodorant, schampot och styling-produkterna doftar parfym eller från andra kemiskt-doftande produkter. Dessa produkter försvinner inte på en dag utan sitter kvar i kläder, hår och på kroppen och det tar lång tid att bli helt doftfri.

Hur klarar de doft- och kemikalieöverkänsliga sina kontakter med försäkringskassan/arbetsförmedlingen då personal oftast doftar väldigt mycket? Hur gör man som sjuk och måste uppsöka denna personal för att överhuvudtaget få hjälp till fortsatt sjukskrivning/aktivitetsersättning/handlingsplan till arbete osv? Vilka transportmedel tror ni att de klarar av? Vart skall de doft- och kemikalieöverkänsliga ta vägen i vårt samhälle?
Vill någon mejla mig angående dessa spörsmål, vore jag glad!