Idag är jag rätt så irriterad över vad jag fick höra och se på Fråga doktorn, SVT, när en del av mitt mejlbrev lästes upp. Jag hade kontaktat programmet för att få höra vad doktor Gunilla Hasselgren hade att säga om Sensorisk Hyperreaktivitet (doft- och kemikalieöverkänslighet)och särskilt bedrövad över hur läkare och annan vårdpersonal beter sig när man påpekar att ”du har en stark doft som jag mår dåligt av”. Att man överhuvdtaget skall behöva säga något sådant är helt enkelt bedrövligt! När ska de ta till sig information?
Jag blev lite bestört av hur doftöverkänsligheten bemöttes av doktorn. Jag kände det som om hon tog väldigt lätt på frågan. Ja, rent av lättsinnigt med att man kunde ”mötas på halva vägen”! Vad då ”halva vägen”? Jag blir väldigt sjuk av allehanda parfymerade dofter och vill verkligen bli behandlad därefter. Inte ber man en rullstolsburen möta sin läkare på halva vägen genom att ställa sig upp och gå några steg mot läkaren???Doktorn och hennes vårdpersonal kanske inte vet att det är inte endast är den allra sista dutten av parfym, som man talar om, utan i hårvårdsprodukter, deodoranten, tvätt- och sköljmedel mm. Jag vill också påpeka att det finns en hel del yngre människor, 17 år och uppåt, av båda könen, som har denna vår sjukdom, så det är absolut ingen 50-55 års kvinnors sjukdom!
Vill du lyssna på programmet, kan du klicka här och det börjar vid 2:16. Programmet går bara att se t o m 30 september.
Birgitta | 01-sep-10 at 11:14 f m | Permalink
Jag såg inte programmet när det gick, utan har sett nu via din länk. Är helt enig med dig om att Gunilla H tog väldigt lätt på problemet. Just detta hon sa om kvinnor i 50-årsåldern, blir lite – ja, ja klimakteriekärringar, inget att fästa större avseende vid.
Kan vi inte be dom unga i vår Facebook-grupp att skicka in mail och tala om att dom har sjukdomen. Ge doktorn bevis på att det finns många unga som också har sjukdomen och ta henne ur villfarensen att det bara är kvinnor 50+.
Elisabeth W | 02-sep-10 at 1:03 e m | Permalink
För några år sedan reagerade jag starkt på ett inslag om doftöverkänslighet i samma programserie och med samma läkare. Även då visade hon upp sin okunnighet i ämnet och hon var (precis som nu) något nedlåtande, uppenbart okunnig och oförstående.
Jag skrev ett upprört, men också informativt, mail till programmet där jag manade till bättring och till ett uppföljande program med fokus på doft- och kemikaliekänslighet. Jag fick naturligtvis inte något svar och ”programseriens” fortsatt nedlåtande ton visar ju tydligt att mitt mail och vår sjukdom inte togs på allvar.