Doftfri

Nu sitter jag här och kan inget annat, på gårdsplanen går en dieselmotor för fullt då en renhållningsbil är här för sitt årliga jobb. Varför måste en dieselmotor hålla på att gå hela tiden? Inga dörrar i huset får öppnas på ett bra tag men jag känner nu att dieselångor tar sig in genom springor i dörrar och fönster på vårt gamla hus.

Tidigare i dag hamnade jag i bakhåll, så kan jag säga, då två traktorer också de med dieselavgaser, kom med travar av inpackat hö på den enda väg jag kan gå. Jag mår inget vidare i kroppen sedan detta möte; huvudvärk, hostat en hel del, tror ju att nu är lungorna på väg upp, irritation i näsa och ögon samt att jag blir så ledsen och trött för jag trodde att livet på landet var lite mer än alla dessa maskiner, vilka jag aldrig tidigare i mitt friska liv skänkte en tanke åt.

All denna vedrök från villapannor och allt vad där är som finns, som går att eldas i. Det eldas i tid och otid och det ryker alltid från något hushåll. Vidare saknas kunskap på hur man eldar också.  Det är ju inte allena torr björkved som eldas utan mycket som borde kastas i soporna och kostar för sophämtning, detta går också denna väg genom skorsten och det är inte något vidare bra och hälsosamt som kommer ut i luften precis.

Får väl glädja mig åt att jag har hörsel och kan njuta fåglarnas sång som har börjat nu och synen att få se dessa härliga små och stora krabater. Det är många olika sorters fåglar som kommer dagligdags. Jag började tidigt att mata en liten rådjurshona, som kom hit och sökte bland fågelmaten i december och som fortsatte att komma men har nu med sig ytterligare två bockar, vars horn växer så det syns för varje dag. Alla får äpplen, morötter, potatis, lite knäckebröd och russin. Två små ekorrar sitter och mumsar tidigt om morgonen vid hasselbusken och mina katter sitter vid fönstret och längtar ut just då.

Allt detta är härligt men jag saknar den mänskliga kontakten med andra människor, förutom min käre make som är pensionär och är hemma, vilket glädjer mig. Vart tog alla gamla vänner vägen? De kanske inte var vänner innerst inne till mig och tog till flykten när sjukdomen drabbade mig och min familj och vi var tvungna att fly tätorten.

Åh, vad jag hatar denna osynliga och osympatiska sjukdom som förstör så mycket för mig och min inre krets av nära och kära. Det är ju inte endast jag själv som blir ledsen, ensam och som ibland känner mig övergiven utan maken, barn och barnbarn, syskon med familjer … vi kan ju inte träffas på ett normalt sätt. Har ni tänkt på vad mycket duschande det blir för att hålla sig ifrån allt doftande som smittar av sig på kläder, hud och hår så fort man vistas utanför sin borg, villa-lägenhet? All denna planering inför ett möte kan förgöra mer än göra gott många gånger och då drar man sig, för vem vill orsaka andra mer lidande än vad jag själv står ut med?