Ibland kommer missmodet smygande. Bara livet vore på ett annat sätt! Livet känns trist och tomt. Allting står stilla, ingenting händer… Dag läggs till dag utan att någonting särskilt sker. Är detta allt, tänker jag ibland, är inte livet mer än så? Det är sommar men vad har jag för glädje av den? Sitter och ibland ligger jag här i min ”borg” och längtar bort. Det får man väl göra, eller? Försvinner jag om inte andra ser mig?
Inte ska jag väl klaga, det finns de som har det värre, det vet jag men ibland så hjälper det liksom inte mig ändå, denna vetskap. Jag vill inte klaga, men ändå gör jag det; jag som i grunden är en positiv människa. Vad har det tagit åt mig? Dessa negativa tankar urholkar mig och sänker sin skugga över dagen. Du är vad du tänker, läste jag någonstans nyligen, aha, då är jag en skit och en nolla. Men en nolla kan vara värdefull, särskilt om den står i slutet av ett tal?
Vad jag vill? Vill vara frisk! Vill ha lite mer pengar! Jag vill bli överraskad eller överraska, positiv överraskning förstås, och själv kunna åstadkomma något utan att behöva be om hjälp. Jag flöt liksom ut och började leta på internet efter något till tröst och fann denna dikt av Alf Henrikson:
Monolog för envar
Hade jag fått vad jag aldrig fick
så hade det gått som det aldrig gick.
Hade jag mött den jag aldrig mötte
och hade jag skött vad jag aldrig skötte
och hade jag känt vad jag aldrig kände
hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.
Ja, hade jag gått dit jag aldrig går
så hade jag stått där jag inte står.
Gjorde något positivt efter detta, jag beställde Våra fjärilar, dagfjärilar i Norden! Nu längtar jag efter att kunna se vad alla mina fjärilar har för namn och vad de tycker bäst om att vara och finna nektar och i vilken del av Norden de är mest förekommande.
Livslusten kom tillbaka, i alla fall något!
Känner mig som en aktiekurva! Först så går det upp, så går det upp, så går det ner, så går det ner i källar’n och sedan börjar det om igen!
maud | 12-jul-11 at 2:36 e m | Permalink
Oj oj!
Den dikten träffade jag på -91 i Tranås!
Har den alltid liggande i min plånbok.
Idag fick jag reda på att där var parfymförbud -97, av en kvinna som läst Östran och kände igen sig och delar våra problem. Där var inte parfymförbud -91, vill jag lova. Extra besvär fick de också, den gången.
Birgitta | 12-jul-11 at 9:16 e m | Permalink
Känner så väl igen mig i dina ord, Ingvor. Dagarna rinner på. Svårt att skilja den ena från den andra. Visst finns dom som har det värre, men det hjälper inte alltid att tänka så. Man är sig själv närmast trots allt.
Ronny Ericsson har skrivit text till en sång som Anna-Lotta Larsson sjunger. Några rader tycker jag stämmer så väl;
Ändå är det inte utan,
att jag genom fönsterrutan min,
ibland kan se hur nå’nting går förbi.
Det är livet som går förbi på gatan utanför,
med sina stora kliv.
Varför känns det inte som att jag lever,
utan bara håller mig vid liv.
Men så tröstar jag mig med att jag har min gubbe. Han står troget vid min sida. Hjälper och stöttar så mycket han kan.
När det gäller kärlek, är vi lyckligt lottade både du och jag. Mannen vi en gång gifte oss med, var och är han med stort H
Ingvor | 13-jul-11 at 4:27 e m | Permalink
Tack mina kära vänner för era kommentarer.