Jag som skriver på denna sida heter Ingvor och jag har bestämt mig för att berätta lite om mig och mitt funktionshinder, doft- och kemikalieöverkänslighet eller sensorisk hyperreaktivitet (SHR), numera vill jag nog även kalla sjukdomen Multiple Chemical Sensitivity (MCS), som man gör i övriga världen. Jag och min man bor sedan 1990 ute på landsbygden för att jag bättre ska kunna klara av vardagen. Tidigare bodde vi inne i samhället och trivdes mycket bra i vårt egenhändigt byggda hus. Men livet blev för svårt då allt fler började att elda i sina pannor och trafiken blev också så mycket intensivare och med det avgaser. Att då vistas utomhus blev alltför svårt för mig och jag låg sjuk nästan var eviga dag och kunde inte klara av att vara mamma och hustru.
Våra fyra barn med familjer bor runt omkring oss och längs västkusten. Barnbarnen, 10 stycken, den äldste 20 år och den allra yngste är 5 år. Barnbarnen är livets efterrätt, som det heter, och jag längtar så efter dem. Det är lite svårare att träffa dem spontant då de går i förskola/skola och då får med sig lukter/dofter av parfymer hem i kläder och hår. Det har tyvärr inte blivit lättare med åren att träffas då ungdomar gärna vill använda allehanda doftande produkter precis som sina jämnåriga. Önskar att kunskap snart ska nå fram till dem också.
Jag har lite djur omkring mig så att jag känner mig behövd om dagarna; fem får, en gås och två katter. Vi har en vit dvärgkockintupp Hans och tre svarta dvärgkockinhönor. Dvärgkockinhönan Lisa dog plötsligt en sommardag, troligen kvävdes hon av något hon pickat i sig. Mycket ledsamt, då hon var en sådan kramgo’ och kärvänlig liten höna. Vi måste genast försöka få tag på någon/några hönor till Hans och veckan efter fick vi dessa tre kycklingar/hönor. Dessa små svarta hönor går inte att särskilja och då kan de heller inte få något personligt namn, vilket är synd. Annars har alla våra djur ett namn och är så personliga, vilket kanske endast jag och maken känner till. Den lite större flocken hönor har nu utökats med sex stycken Wyandotter. Hoppas kunna sätta in en bild på dem också här. Så nu är det tuppen Oscar och hans nio hönor, som får gå i den andra hönshagen. Vi tar ut var flock för sig (utanför stängslet) varje dag för att låta dem picka gräs och annat som de gillar men de får passas noga så att inte någon hök plötsligt dyker upp från ingenstans, vilket har hänt ett par gånger tidigare om åren.
Men, säger kanske någon då, tål du dessa djur? Javisst, när jag inte behöver göra rent för dem i hönshuset utan endast kan hjälpa till med det vardagliga, rent dricks- och badvatten och mat och att vakta fåglarna då de vistas utanför inhägnaden. Gässen får gå fria om de inte går ner till grannens trädgård och fåren har tillgång till sin alldeles egna hage med både äng och skog.
Jag kan ju inte säga att jag är besvärsfri här ute på landet, för det förekommer även här avgaser från traktorer, motorgräsklippare, motorsågar, mopeder, motorcyklar och grill-os samt att en del har lust att “lunta” under våren samt naturen i sig; såsom doftande blommor, blommande buskar och träd. Skorstensröken är också besvärlig så jag måste vara på min vakt innan jag går ut till mina djur. För min säkerhet får jag alltid ha min andningsmask med kolfilter med mig för att snabbt ta den på mig. Men det blir alltid ett luftmotstånd och det känns tungt att andas i den. Klarar inte av så mycket arbete precis med den utan det gäller att bara vara. Senare om åren har jag också fått problem om hösten; allra värst är när ormbunkar, bräken och stensöta vissnar ner. Jag får en sådan kraftig hosta och värk i kroppen, ögonen rinner och jag får en väldigt stark huvudvärk/ögonvärk och brännande känsla i näsan och ibland även näsblod.
Du är välkommen att kontakta mig på epostadressen ingvor@doftfri.se.
