Spirometri

Andningskurva under spirometriSpirometri är en undersökning av hur lungorna fungerar. Det kan ske på olika sätt beroende på vad som skall undersökas.

Undersökningen görs om läkare misstänker astma eller KOL (kronisk obstruktiv lungsjukdom). Testet kan även visa på restriktiv lungsjukdom.

Spirometri görs genom att man drar in ett djupt andetag samt blåser ut så kraftigt man kan genom ett munstycke kopplat till en apparat som mäter lungornas förmåga. Vanligen mäter man den största volym man kan andas in eller ut i ett andetag, vitalkapacitet, samt hur snabbt man kan blåsa ut och andas in. Vanligaste mätvärdena är hur mycket man kan andas ut under första sekunden, FEV1 (Forced Expiratory Volume/Forcerad Expiratorisk Volym under den första sekunden), samt det högsta flödet man kan blåsa ut med, PEF (Peak Expiratory Flow). Man mäter även relationen mellan flödet och lungvolymen under en spirometri. Totala lungkapaciteten (TLC, Total Lung Capacity) kan inte mätas med spirometri, och därför inte heller residualvolymen (RV), som är den restvolym som är kvar i lungorna efter en maximal utandning. Mätning av TLC eller RV kräver gasspädningsteknik eller helkroppspletysmografi.

En person med normal lungfunktion blåser ut 75-80% av sin vitalkapacitet under första sekunden, medan patienter med astma eller KOL blåser betydligt långsammare.

De två vanligaste lungfunktionsnedsättningarna är restriktiv och obstruktiv lungfunktionsnedsättning. Restriktiv lungfunktionsnedsättning definieras av låg TLC, vilket inte kan mätas med spirometri. Obstruktiv lungfunktionsnedsättning defineras som låg FEV1 i relation till VC (FEV1/VC uttryckt som procent).

Låg vitalkapacitet kan bero på två saker; låg TLC vid restriktiv lungfunktionsnedsättning, eller hög RV beroende på luftvägsavstängning vid obstruktiv lungfunktionsnedsättning. Låg vitalkapacitet ger alltså ingen indikation på bakomliggande orsak.

Ett viktigt moment i spirometri är reversibilitetsmätning, det vill säga man undersöker om det föreligger bakomliggande obstruktivitet som är reversibel vid tillförsel av bronkvidgande medel. Vanligtvis utförs en mätning av FEV1 med patienten omedicinerad, varpå patienten får inhalera en hög dos bronkvidgare. Efter femton minuter görs undersökningen om. Om en ökning av FEV1 med mer än 12% bör detta tolkas som reversibel obstruktivitet, det vill säga astma.

Mätning av vitalkapaciteten genom långsam maximal utandning efter en maximal inandning kallas statisk spirometri.